Caroline

Det är natt.
Klockan är om en minut 02.00
Jag har druckit kaffe alldeles för sent.
Kaffet lurar mig att tro att jag är upprymd, det bubblar i magkrokarna.
Jag sitter här och vet inte vad jag känner, hur känns det egentligen?
Vad hände med det här läsåret? Vad har jag egentligen lärt mig? Ska jag någonsin skärpa mig och plugga ikapp?
Orkar jag? Hinner jag? Vill jag ens?
Jag vill trycka på den stora Paus-knappen. Det vill jag. Inte jobba, inte laga mat, inte behöva prestera.
Men vad hamnar jag i då? Är det då man flyttar hem till mamma och pappa och snyltar ett tag?
Det känns inte aktuellt.
Kanske går man folkis ett år, någon prestationslös linje.
Men kollektivet är ju så skitigt och jag vill både städa och åka härifrån på samma gång.
Jag tumlar runt i ett tillstånd jag inte får nån rätsida på.
Vad vill jag egentligen? Vad är min inriktning? Vad i hela friden är jag bra på?

Det trillar över mig bara.

Jag är så dålig på att fullfölja saker.

Jag har så dåligt bollsinne. Så dålig timing, på så många plan.
Min inlärning är rubbad, därför blir skolan ett ok.
Jag kan knappt lagra information som faktiskt intresserar mig. I högstadiet brukade jag lösa det genom att göra de mest långsökta ramsor inför prov. Kanske kanske kanske att jag borde uppta det igen.

Imorgon börjar min avgiftning, jag tänkte bli smal.

Det är skönt att bara skriva utan att bry sig om att det jag skriver kanske kan låta ganska allvarligt. Kanske oroa någon...
Kanske det är dags att vara ärlig, att säga högt och tydligt : (Här blev det en lång paus i mitt skrivande)
Vad vill jag egentligen säga?
Att jag är "trött"? Att skolan tar knäcken på mig, att det här examensarbetet kommer suga ut all energi ur mig, all min kreativitet, all min lust. Ja, ta emot för nu spottar jag.
Jag känner mig så liten, så himla liten.