Caroline

När man träffar en person som brukade vara viktig för att man överhuvudtaget skulle röra sig framåt blir det lätt lite rörigt, tänk att man klarade sig faktiskt ändå. 
Samtidigt som man blir nostalgisk och minns pirret i magen, doften i trappuppgången, den obligatoriska multivitaminjuicen, det minimala köket,  allt smygande... så är det väääldigt över och långt bort. Men känslan är nog mer att allt det där konserverats och ligger i ett ganska stort fack nånstans i minnet. 
Man vill inte ha det tillbaka, men man vill bevara det trots att det i efterhand inte har samma rosaskimmer runt sig som då.



Kan man paxa en person så skulle jag nog paxa dig en helg.